Hej Expert! Minns du hur det var att inte kunna?

Hej du som är erfaren, riktigt duktig på det du gör… kommer du ihåg vad du tyckte var svårt när du en gång började lära dig? I skolan, på universitetet, på nya jobbet?

När jag häromsistens satt på tåget till Jönköping för att spela in min nya videokurs för Moderskeppet funderade jag en hel del på kunskapens förbannelse – detta att inte kunna bortse från sina egna kunskaper och komma ihåg hur det var att inte veta.

Min kommande kurs handlar om att fotografera med analog systemkamera. I kursen ska jag använda min egen gamla kamera från 80-talet. Jag har spänt alla mina pedagogiska muskler för att förmedla vad jag kan om kameran och dess möjligheter och försöka överföra min långa erfarenhet till en ny generation analogfotografer. Det blir några anekdoter blandat med fakta, instruktioner och tips och jag hoppas så klart att min egen entusiasm för det analoga fotomediet ska överföras till nya människor.

Men det är en känsla som inte riktigt släpper taget om mig när jag sitter där på tåget: jag har ett så tydligt minne av att det var någonting som jag tyckte var så svårt att begripa när jag började fotografera, för över 30 år sedan. Jag minns känslan, men jag har så svårt för att komma ihåg vad det var som var så svårt!

Att glömma bort hur det var att inte kunna är farligt för en lärare, men också för alla som någon gång behöver förklara eller förmedla information om till exempel sin tjänst eller produkt.

Expert som gömmer sig bakom böcker
Har du glömt hur det var på andra sidan kunskapen?

Varje gång du behöver förklara något som är välkänt för dig, för någon som inte kan lika mycket, och du inte vet hur stort kunskapsglappet är, riskerar du att förlora någon på vägen. Genom att förklara fel saker får du mottagaren att tappa intresset. Ta med dig jargongen och branschsnacket utanför det egna kontoret och du förvirrar garanterat alla som inte har jobbat lika länge som du med samma sak!

Experter vill gärna beskriva för andra experter

Lee Lefever skriver i sin bok The Art of Explanation att många experter (oavsett bransch) har stora problem med att nå ut till potentiella kunder med sina produkter och tjänster eftersom de beskriver dem på ett sätt som är anpassat för andra experter. Det är bara andra som jobbar med samma sak i samma bransch som är så insatta att den här sortens beskrivningar spelar någon roll. Enskilda funktioner och tekniska detaljer intresserar bara den som redan förstår poängen med lösningen – den som ser sammanhanget och funktionernas betydelse.

“Enskilda funktioner och tekniska detaljer intresserar bara den som redan förstår poängen med lösningen – den som ser sammanhanget och funktionernas betydelse.” 

De flesta är bara (på sin höjd) medvetna om att det finns ett problem… som kan gå att göra något åt. Då är steg ett att få dem att förstå att det över huvud taget finns en lösning som kan hjälpa dem. Hur den lösningen fungerar är en fråga som ligger mycket längre fram i tiden. För den som är intresserad av att få nya, oinsatta människor intresserade gäller det att förklara varför, inte hur.

Innan du börjar förklara måste du identifiera hur mycket förkunskap mottagaren har och vad du vill att hon eller han ska veta efter att ha tagit emot din information. The Content Lab skriver i ett blogginlägg om vikten av att flytta in i sin tänkta mottagares huvud och fundera ut vad hen efterfrågar. Lättare sagt än gjort, naturligtvis, men bloggen är inne på samma linje som Lefever är i sin bok; för att få ut informationen gäller det att först skapa kopplingar och känslor hos mottagaren. Han eller hon måste känna att det finns anledning att bry sig.

Mottagaren tänker ju inte på dig utan på sig: vad kan jag vinna på att veta och hur gör det mitt liv bättre? För experten, som kanske har jobbat i samma utvecklingsprojekt i flera år, är det självklart att det är de smarta tekniska lösningarna som är det fantastiska. Men för den som ska använda slutprodukten är det sällan tekniken som är huvudsaken.

Det är självklart omöjligt att veta exakt vad andra vet och inte vet. Ju större publiken är, desto större spridning på förkunskaperna. Konsten att berätta så att alla får ut något av beskrivningen är då att göra kopplingar som kan vara intressanta och användbara för alla mottagare av budskapet. Genom att berätta för alla med expertens språk får du med dig experterna, medan alla andra lämnas kvar, men genom att berätta på ett enkelt vis visar du att du på djupet förstår, inte bara vad du håller på med, utan också varför du gör det och för vem.

“Om du inte kan förklara det enkelt, så förstår du det inte tillräckligt bra.”

Albert Einstein ska ha sagt att ”om du inte kan förklara det enkelt, så förstår du det inte tillräckligt bra”. Att förstå något tillräckligt bra är att inte bara veta funktionen hos en produkt eller tjänst, utan också att förstå varför den finns, vad den kan göra för dina kunder och kunna förklara varför de ska bry sig.

Träna på att se sammanhanget – och förmedla det!

När jag jobbade med manuset till min fotokurs insåg jag redan innan jag började förklara att jag hade svårt att minnas vad jag tyckte var svårt innan jag kunde fotografera. Genom att gå tillbaka till olika steg i min fotografiska kunskapstrappa fick jag till slut korn på vad det var som saknades. Egentligen tror jag bara det var en liten detalj i bruksanvisningen som saknades för att jag skulle förstå varför det hela hängde ihop – hur bländare och skärpedjup är sammanlänkade och i förlängningen sammanhanget mellan den kunskapen och hur jag ska tänka i varje situation för att få fram de bilder jag vill ha.

Jag hade instruktionerna och de tekniska detaljerna, men den verkliga förståelsen tog mig flera år att få, genom att jag läste och fotograferade, läste mer och fotograferade. Till slut satt kunskapen där, och sedan var det som med cykling, jag kan inte begripa hur jag inte kunde begripa hur man gör!

Inte förrän det blev dags för mig att förklara för andra hur det hänger ihop blev jag tvungen att sätta ord på min kunskap, på ett sätt som förhoppningsvis ger nya fotografer en känsla för sammanhang som är lätta att tappa bort i digitalfotografins fokus på enskilda funktioner och tekniska detaljer.

Skribenten Lena Källberg, porträtt.
Lena Källberg, artikelns skribent och illustratör.

Kan jobbannonsen avslöja en stressig arbetsplats?

Det har nästan blivit en hobby för mig att läsa platsannonser. Som frilans nosar jag så klart alltid runt efter nya uppdragsgivare, men hobbyn har nog också att göra med ett allmäntillstånd – jag tänker mig in i olika yrkesroller för att känna fram meningen med livet. Med arbetslivet alltså. Rekryteringssajterna är många. Trygghetsrådet presenterar en överväldigande lång lista för den som vill ägna sig åt samma hobby som jag.

Från att ha intresserat mig för jobben som utannonseras har jag mer och mer börjat titta på hur texterna egentligen ser ut. Det är ingen motståndslös läsning annonserna erbjuder. Jag häpnar ofta över den bristande omsorg som verkar ha lagts ner på att skaffa fram det viktigaste ett företag behöver – bra folk. Många annonser ser ut att vara tillkomna i en hast, av någon som egentligen inte vill skriva dem. Det händer att jag läser en annons från början till slut utan att ens få klart för mig vilken kompetens arbetsgivaren är ute efter, ens när det rör sig inom mitt eget verksamhetsområde.

Det slarvigt sagda är troligtvis också det slarvigt tänkta

Halvdana rekryteringstexter får arbetsgivare att verka slarviga. Man skulle kanske kunna kalla dem dåliga beställare – för hur ska man få tag på rätt folk när kraven är så luddigt formulerade och språket svajigt?

En platsannons är – borde vara – en annonspelare som talar om för intresserade kandidater att det här är ett spännande företag och ett spännande jobb. Grundläggande krav på texten är att den ska vara:

  • rättstavad
  • relevant
  • rimlig

En välskriven text ger läsaren bättre möjligheter att ta till sig den, den ska ge läsaren en möjlighet att bilda sig en uppfattning om bakgrunden till annonsen, om företaget, företagskulturen och arbetsuppgifterna, och den ska vara rimlig i så motto att den ska ge läsaren en hyfsat verklighetsnära bild av vad hen har att förvänta sig vid en eventuell anställning. Just rimligheten är vad jag har hängt upp mig på lite. Och vad som kan bli resultatet av att man slänger sig med floskler utan att tänka sig för. Resultatet blir lätt orimligt.

Hur länge brinner man för jobbet innan man bränner ut sig?

Arbetsgivaren vill så klart ha tag på bästa möjliga medarbetare. Någon som offrar sig för laget, lägger manken till, ja, till och med är passionerat intresserad av sitt yrke. Det brukar stavas ”vi söker dig som brinner för…”. Arbetsförmedlingens Platsbanken presenterar den här veckan (i mitten av i september 2017) drygt 4 000 jobbtips på detta sökbegrepp. Arbetsmarknaden skriker efter folk som brinner för allt från service till sälj, teknik och mat.

Man med överhettad hjärna
Det är lätt hänt att man får hålla på och släcka bränder på jobbet på dagarna.

Jag antar att anledningen till att uttrycket används är att man är ute efter någon som är beredd att erbjuda sin arbetsgivare ganska mycket tid och energi. De flesta jobb är ju sådana nu för tiden. Kanske grundar det sig också i en önskan om att hitta ”eldsjälar”, som med sin inre glöd ska hjälpa företaget till nya höjder. Men är det ens sunt att se på sitt jobb på det sättet? Är det rimligt? Är det ärligt?

Rent metaforiskt är det inte långt mellan uttrycken att ”brinna för” och att ”bränna ut sig”.  Men metaforer dör när de blir för nötta. Jag tror inte det är så många som ens tänker på den verkliga innebörden av att brinna för något. Det brukade finnas ett annat uttryck förut; det hette att man ”brände sitt ljus i båda ändar” när man förvisso fick mycket gjort under en tid men sedan var totalt körd i botten. Är det något liknande som illustrerar företagskulturen hos dem som brinner för sin verksamhet?

När jag läser platsannonser ringer en gediget välgjuten varningsklocka så snart jag stöter på det här uttrycket. För jag har en känsla av att företag som helt öppet berättar att de brinner för sin verksamhet också tillåter att medarbetare bränner ut sig för företagets väl. Lite svinn får man räkna med.

Långsökt parallell? Jag är inte så säker på det. Jag gjorde en koll i KORP, Språkbankens konkordansverktyg, och det visade sig att förekomsten av uttrycket ”brinner för” och ”utbränd” följs åt ganska väl genom åren, när man skriver mest om att ”brinna för”, skriver man också mest om att vara ”utbränd”, båda uttrycken ökar i frekvens fram till 2011, för att sedan avta. Men trots att bloggandet verkar ha minskat sedan dess har utbrändheten inte gjort det. Heller inte företagens sökande efter medarbetare med brinnande intressen.

Stressen syns i stort och smått

Arbetsmiljöverkets film Utmaningen (som även finns i en kortare version) avslöjar att 32 000 personer per år – japp, per år! – sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar. Stressen beror ofta på att man upplever att kraven är stora, samtidigt som man inte har möjlighet att påverka sin situation. Här ser jag också en parallell till platsannonsernas fladdriga presentationer, för hur ska det gå att få kontroll över sin situation när arbetsbeskrivningen är lite luddig i kanterna redan i rekryteringsfasen? Steget från att brinna till att tappa gnistan och till slut vara helt rökt är kanske inte så långt.

Jag vill påstå att en vårdslöst sammansatt text i en platsannons avslöjar en hel del om stressnivån på en arbetsplats – tänk på det när du skriver nästa annons för att rekrytera pigga talanger! Det är värt att lägga ner energi och möda på att visa vem ni som företag är ute efter och att ni vet varför. Skriv tillsammans med andra och låt andra titta på texten – varför inte den nya medarbetarens nya kollegor?

Kom ihåg att kontrollera att texten är rättstavad, relevant och rimlig. Den kan till och med få vara rolig ibland. Men bara när det är relevant. Och rimligt.

Lena Källberg, skribent.
Lena Källberg, skribent.