Kan jobbannonsen avslöja en stressig arbetsplats?

Det har nästan blivit en hobby för mig att läsa platsannonser. Som frilans nosar jag så klart alltid runt efter nya uppdragsgivare, men hobbyn har nog också att göra med ett allmäntillstånd – jag tänker mig in i olika yrkesroller för att känna fram meningen med livet. Med arbetslivet alltså. Rekryteringssajterna är många. Trygghetsrådet presenterar en överväldigande lång lista för den som vill ägna sig åt samma hobby som jag.

Från att ha intresserat mig för jobben som utannonseras har jag mer och mer börjat titta på hur texterna egentligen ser ut. Det är ingen motståndslös läsning annonserna erbjuder. Jag häpnar ofta över den bristande omsorg som verkar ha lagts ner på att skaffa fram det viktigaste ett företag behöver – bra folk. Många annonser ser ut att vara tillkomna i en hast, av någon som egentligen inte vill skriva dem. Det händer att jag läser en annons från början till slut utan att ens få klart för mig vilken kompetens arbetsgivaren är ute efter, ens när det rör sig inom mitt eget verksamhetsområde.

Det slarvigt sagda är troligtvis också det slarvigt tänkta

Halvdana rekryteringstexter får arbetsgivare att verka slarviga. Man skulle kanske kunna kalla dem dåliga beställare – för hur ska man få tag på rätt folk när kraven är så luddigt formulerade och språket svajigt?

En platsannons är – borde vara – en annonspelare som talar om för intresserade kandidater att det här är ett spännande företag och ett spännande jobb. Grundläggande krav på texten är att den ska vara:

  • rättstavad
  • relevant
  • rimlig

En välskriven text ger läsaren bättre möjligheter att ta till sig den, den ska ge läsaren en möjlighet att bilda sig en uppfattning om bakgrunden till annonsen, om företaget, företagskulturen och arbetsuppgifterna, och den ska vara rimlig i så motto att den ska ge läsaren en hyfsat verklighetsnära bild av vad hen har att förvänta sig vid en eventuell anställning. Just rimligheten är vad jag har hängt upp mig på lite. Och vad som kan bli resultatet av att man slänger sig med floskler utan att tänka sig för. Resultatet blir lätt orimligt.

Hur länge brinner man för jobbet innan man bränner ut sig?

Arbetsgivaren vill så klart ha tag på bästa möjliga medarbetare. Någon som offrar sig för laget, lägger manken till, ja, till och med är passionerat intresserad av sitt yrke. Det brukar stavas ”vi söker dig som brinner för…”. Arbetsförmedlingens Platsbanken presenterar den här veckan (i mitten av i september 2017) drygt 4 000 jobbtips på detta sökbegrepp. Arbetsmarknaden skriker efter folk som brinner för allt från service till sälj, teknik och mat.

Man med överhettad hjärna
Det är lätt hänt att man får hålla på och släcka bränder på jobbet på dagarna.

Jag antar att anledningen till att uttrycket används är att man är ute efter någon som är beredd att erbjuda sin arbetsgivare ganska mycket tid och energi. De flesta jobb är ju sådana nu för tiden. Kanske grundar det sig också i en önskan om att hitta ”eldsjälar”, som med sin inre glöd ska hjälpa företaget till nya höjder. Men är det ens sunt att se på sitt jobb på det sättet? Är det rimligt? Är det ärligt?

Rent metaforiskt är det inte långt mellan uttrycken att ”brinna för” och att ”bränna ut sig”.  Men metaforer dör när de blir för nötta. Jag tror inte det är så många som ens tänker på den verkliga innebörden av att brinna för något. Det brukade finnas ett annat uttryck förut; det hette att man ”brände sitt ljus i båda ändar” när man förvisso fick mycket gjort under en tid men sedan var totalt körd i botten. Är det något liknande som illustrerar företagskulturen hos dem som brinner för sin verksamhet?

När jag läser platsannonser ringer en gediget välgjuten varningsklocka så snart jag stöter på det här uttrycket. För jag har en känsla av att företag som helt öppet berättar att de brinner för sin verksamhet också tillåter att medarbetare bränner ut sig för företagets väl. Lite svinn får man räkna med.

Långsökt parallell? Jag är inte så säker på det. Jag gjorde en koll i KORP, Språkbankens konkordansverktyg, och det visade sig att förekomsten av uttrycket ”brinner för” och ”utbränd” följs åt ganska väl genom åren, när man skriver mest om att ”brinna för”, skriver man också mest om att vara ”utbränd”, båda uttrycken ökar i frekvens fram till 2011, för att sedan avta. Men trots att bloggandet verkar ha minskat sedan dess har utbrändheten inte gjort det. Heller inte företagens sökande efter medarbetare med brinnande intressen.

Stressen syns i stort och smått

Arbetsmiljöverkets film Utmaningen (som även finns i en kortare version) avslöjar att 32 000 personer per år – japp, per år! – sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar. Stressen beror ofta på att man upplever att kraven är stora, samtidigt som man inte har möjlighet att påverka sin situation. Här ser jag också en parallell till platsannonsernas fladdriga presentationer, för hur ska det gå att få kontroll över sin situation när arbetsbeskrivningen är lite luddig i kanterna redan i rekryteringsfasen? Steget från att brinna till att tappa gnistan och till slut vara helt rökt är kanske inte så långt.

Jag vill påstå att en vårdslöst sammansatt text i en platsannons avslöjar en hel del om stressnivån på en arbetsplats – tänk på det när du skriver nästa annons för att rekrytera pigga talanger! Det är värt att lägga ner energi och möda på att visa vem ni som företag är ute efter och att ni vet varför. Skriv tillsammans med andra och låt andra titta på texten – varför inte den nya medarbetarens nya kollegor?

Kom ihåg att kontrollera att texten är rättstavad, relevant och rimlig. Den kan till och med få vara rolig ibland. Men bara när det är relevant. Och rimligt.

Lena Källberg, skribent.
Lena Källberg, skribent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *